Jag går från extremt glad till extremt ledsen på 0,2 sekunder.

Och jag längtar efter att få komma bort härifrån och från de flesta personerna.

 

Pratar med en fin person om hur känslosamt känslokall han är.

Han undrar om jag förstår och jag förklarar honom.

Han säger att jag förstår honom mycket bättre än de flesta andra.

Jag säger att han är ganska fascinerande och han blir generad.

 

Sätter upp gränser och försöker planera och tänka ut en massa,

men allt blir bara just det: En massa.

Så jag skiter i det och går och lägger mig.