Allt känns absolut åt helvete, men jag försöker, jag försöker verkligen.

Finaste Johan gör allt enklare och han kommer snart hit. Om ungefär två veckor.

Men det är alldeles för långt tills dess och jag avskyr att behöva vänta en sekund till.

 

Jag har nu varit ute och sprungit för första gången sen någon gång i somras.

Jag förvånades över hur skönt det var och frågade mig själv varför jag inte gör det oftare.

Har hunnit få tillbaks andan och tagit en dusch och ska nu försöka sova.
Har sovit så otroligt dåligt senaste tiden, ligger vaken till 3-4, somnar och vaknar igen vid fem.

 

Som om det inte vore tillräckligt att allt är skit psykiskt så går allt åt helvete fysiskt också.

Mitt utseende är helt förjävligt, vet inte om jag ska skratta eller gråta.